djensis

...att det här skiten inte gick att hålla hemligt =/ Får väl använda den här som en offentlig blogg då. Synd på att de förra inläggen var som de var då jag har en enormt stark känsla av att någon som jag inte ville skulle läsa dessa inlägg faktiskt har läst dem. Får väl skylla mig själv...heter djensis som jag gör överallt annars och hade inte tagit reda på att det gick att söka medlemmar på den här sidan.

Aja, den/de som läst mina tidigare inlägg (som nu är raderade) har verkligen fått läst det djupaste skiten alltså...men nu när jag insett detta är det väl bara att sätta en liten censur på hela bloggen. Lite tråkigt kan jag tycka men det löser jag ;)

Idag har då min dag vart väldigt slö iaf...började i skolan vid 9, hade föreläsning till 12 med en lärare som verkade oerhört okunnig och framförallt snackade nå grymt snabbt så kände mig som en sekreterare där ett tag nästan. Efter det gick några grabbar, inklusive mig, iväg och käkade lunch på sthlms nation....det var nice....snackade en hel del om bravaderna i fredags.

Efter lunchen drog vi iväg till akademibokhandeln och köpte kurslitteratur....jag köpte fem böcker och fick betala 1300 för de :O Det kändes rejält i pluskan alltså, riktigt värdelöst faktiskt, men vad gör man inte för att få en schysst utbilding?

Därefter gick jag till min hyresvärd och kollade upp varför jag hade fått ett jäkla besked om att jag inte hade betalt förra hyran då jag själv satt och grejade med det där förra månaden...visade sig att pengarna trots allt inte hade dragits...det känns stabilt med hyra á la 2800 x 2 den här månaden + skuld på 2000 till syster och 3000 till far. Får nog spara på att betala tillbaka till farsan...men jag har en sån snäll och omtänksam far så han förstår =)

Just nu är jag bara jäkligt taggad på att grabbsen från Gävle ska komma hit och hälsa på =) Ska bli jävligt skoj. I samma veva som de hookar upp med mig tänkte de passa på att träffa några tjejer som de träffade på Ayia Napa och det gör ju bara förfesten lite roligare =) Dock sitter jag och funderar på hur i hela friden alla dessa människor ska få plats i mitt övermöblerade studentrum på 19 m2. Hehe, det blir trångt "men finns det hjärterum så finns det skjärterum" som min moster Kicki alltid brukar säga =)

Har ikväll suttit och försökt hjälpt en "msn-kompis" att förstå att hon är värd bättre än någon snubbe hon är intresserad av och detta har fått mig fundera vad det egentligen är som får en att hålla kvar sina känslor så länge för någon person som du vet i slutändan kommer att såra dig....kärleken är helt omöjlig att förstå sig på, det är bara att konstatera...förr eller senare stöter alla på detta problem och jag upplevde det senare vilket definitivt inte göra en klokare på skiten.

Nu har det här inlägget blivit rejält långt känner jag men det är svårt att stoppa då det bara rinner på....för att göra det ännu längre tänkte jag paste(a) in en svensk liten mini-berättelse som jag fick till uppgift att göra i 3:an på gymnasiet. Ganska stolt över den men jäklar vad rädd jag blir för mig själv att jag kan ha sådan fantasi ibland....helt galet.....läs och bli förstummade:

"

En dag bland många

Den tredje april:

Med ett kroppsspråk och ett minspel bortom denna värld kunde man, om man ansträngde sig, skönja ett dussintals skällsord och några kraftiga luftsparkar som var ämnade för mig. Så länge jag minns har jag varit en lättsökt måltavla för dessa simpla försök till både verbala och fysiska attacker. Frågan är om inte jag bör skicka ett tackkort till var och en av dessa "bullies" som mina föräldrar kallar dem? Inser de inte att jag blir starkare och starkare för varje dag som går nu? Ju mer klockan tickar sina tunga, men rena klockslag desto mer säker blir jag på min sak. Datumet är satt till den femte april, om två dagar.
 

?-         Hallå, är du helt blåst eller? Fattar du inte vad jag säger din lilla myra?

Då började jag återigen att snappa upp Tommys tafatta och enkelspåriga vokabulär. Jag valde att inte svara. Jag ville ju inte sjunka till samma låga nivå som han och hans compañeros. Tommy, skolans "buse" och ledare, stod inte ut att bli ignorerad, han ville höra mig svara. När repliken aldrig yttrades blev han förvirrad och desperat. Alla åskådare bakom Tommy, inklusive mig själv framför honom, visste exakt vad som skulle hända. Första slaget, mitt i övre magpartiet avklarades. Min smärta till trots log jag åt honom som om ingenting hade hänt. Han surnade till ännu mer. Likt scenen i filmen "Fight Club" där Edward Norton på ett stolt och hederligt sätt ler åt varje slag han mottar, stod jag emot. Jag blödde från både näsa och mun. En av Tommys jämngamla, 14-årige kumpaner "pallade" inte för trycket. Han hämtade en av skolans vakter borta på "dammsugningen" (ja, skolportarna med metalldetektorer och vakter namnges så bland gemene skolungdom).

Innan vakten infann sig på platsen och hunnit fram för att bryta backade Tommy undan. För första gången på alla dessa år som detta scenario har återupprepats har jag aldrig sett honom förskräckt, förskräckt som en hund på nyårsaftonskvällen när racketer tjuter som mest. Jag njöt. Oj, vad jag njöt. Tre utslagna tänder till trots, flinade jag åt honom som ett girigt barn på julafton. Detta skrämde inte bara Tommy utan även vakten som kom springandes från "dammsugningen". Men efter en stunds stilla tystnad tog vakten, med öknamnet "Butcher", Tommy i armen och bar iväg honom till rektorns kontor. Jag visste att det skulle bli långa utdragna samtal både på tumanhand och i grupp med rektor och lärare den resterande delen av dagen. Ville jag, hade det varit enkelt för mig att förpassa Tommy till andra, sämre skolor, än Princeton highschool i Bel Air, USA. Men det ville jag inte, jag hade större planer än så.

Färdigskrivet den tredje april 23:46 av Anthony Queer, 14 år.

  

Den fjärde april:

Med ett ansikte uppsvullet som en enorm ballong och slagen både gul och blå äntrade jag grindarna vid "dammsugningen". "Butcher" i vaktkuren viskade något till sin kollega och såg förundrat på mig. Jag visste att jag hade att vänta mig långa och konfundersamma blickar på skolgården ifrån Princetons alla adepter. Alla tittade de på mig, som om jag vore något slags utställningsdjur på ett zoo, men ingen vågade närma sig mer än fem meter. De flesta människor hade troligen brutit ihop av ensamhet, men inte jag. Jag var van med situationen och jag hade lärt mig med åren att ensam faktiskt är starkast. Med tron på detta träffades vi igen, Tommy och jag, inne i korridoren vid mitt skåp. Han betedde sig inte som brukligt, han försökte undvika mig och såg chockad ut. Mitt behag efter gårdagen var stort så jag valde att håna honom.

?-         Vad är det med dig? Klarar du inte av att klå upp någon som hånler dig mitt upp i ansiktet samtidigt (?), frågade jag.

Han rusade fram till mig och tryckte upp mig mot ett skåp med min gröna tröjkrage kvävandes mot halsen.

?-         Vet du vad du är? Du är, ta mig i brasan, den sjukaste personen jag har träffat, sade Tommy med darr på rösten.

Innan jag visste ordet av var han bortom synhåll i korridoren. Vid det tillfället tänkte jag att han minsann skulle få äta upp sina ord under den stora dagen imorron.

Senare på kvällen, sade min mor till mig att det var evigheter sedan hon såg mig så lycklig som jag varit de senaste två dagarna. Jag svarade att anledningen till detta skulle hon slås utav under morgondagen.

Färdigskrivet den fjärde april 23:21 av Anthony Queer, 14 år.

  

Den femte april:

Skillnaden med mina anteckningar idag är att jag bara kan anta utgången och inte sammanfatta den som tidigare. Nu är det ynkliga sexton minuter och trettiotvå sekunder kvar tills skolbussen från hållplatsen, tjugofyra meter ifrån mitt hem, avgår. Förhoppningsvis blir denna resa den sista jag tar. Efter en trevlig frukost med föräldrarna vid frukostbordet har jag nu iordningställt mig med en uppiggande och alldeles underbar dusch. Det fattas bara att jag borstar tänderna och allra viktigast packar skolväskan för att vara förberedd till hundra procent. Innehållet i skolväskan är inte detsamma som jag vanligtvis burit i den de senaste två åren som jag haft den i min ägo.
 
I utbyte för skolböckerna ska jag packa ner två stycken Magnum 452 med sextiofyra skott som ammunition. Troligtvis kommer jag inte möta några större problem med att tråckla in dessa på skolområdet eftersom jag, de senaste två veckorna, (nattetid) har grävt en precis och välplanerad gång på skolans bakgård där ingen kommer att få syn på mig. Därifrån kommer jag sedan att ta mig till klassrum 162 där jag har försäkrat mig om att Tommy och hans vänner befinner sig exakt 09:00 för ett uppdiktat, "...obligatoriskt möte om deras framtida studier på Princeton...". Vad som sedan sker där inne låter jag framtiden och stundens hetta utvisa.

Förlåt mig Mor och Far. Tro inte att ni har misslyckats med eran uppfostran av mig. De förtjänade det!

Färdigskrivet den femte april 08:03 av Anthony Queer, 14 år."

VILL MED STORA BOKSTÄVER BERÄTTA ATT DENNA HISTORIA DEFINITIV INTE HANDLAR OM MIG PÅ NÅGOT SÄTT UTAN DET ÄR "PURE IMAGINATION" VILKET NÄSTAN GÖR MIG ÄN MER RÄDD FÖR MIG SJÄLV :P

...och språket är något censurerat med uttryck som exempelvis "ta mig i brasan" för trots allt var ju detta en uppgift till Svenska C.

Gonatt...