Love-Doctor...
...jo, jag har fanken börjat känna mig som en Love-Doctor på senare tid alltså :P Är väldigt ofta folk som frågar mig om hur de ska göra, vad jag tror och sedan vill att jag ska bedöma en relation/en eventuell relation osv...Det är ganska många som tyr sig till mig om sådant. Jag trivs absolut med det, om man kan hjälpa lite så är ju det jättebra liksom men min stora fråga är varför folk frågar JUST mig om sådant?? :O
Jag är väl föfanken så långt ifrån van vid relationer som det bara går i den ålder jag är? :O Jag har aldrig haft ett "seriöst" förhållande med någon tjej liksom...hur ska jag kunna avgöra när jag inte ens vart i den positionen? :P Dessutom när det väl har vart nära att bli något seriöst med någon har jag alltid backat själv eller förstört det för mig själv då jag verkligen inte kan titta på mina egna relationer på ett objektivt sätt. Men anledningen till att folk kommer till mig måste ha med att jag just har vart en åskådare så många ggr då förhållanden har krashat och vart där och försökt hjälpt till och på något sätt få den ena personen att förstå varför hon/han agerar så osv....
Jag har seriöst funderat på två alternativa framtida arbeten....antingen ska jag bli munk på heltid i något kloster i Tibet eller ska jag bli en psykolog utan egna förhållanden...för något annat alternativ ser jag inte. Jag är förjävla kass på att styra upp något själv liksom. Kärlek gör en verkligen blind och om jag iaf kan hjälpa andra till den lyckan så visst liksom...tvekar då iaf väldigt mkt på min egen förmåga.
Att jag tvivlar på min egna förmåga beror på många saker men främsta skälet är väl att jag är ju fortfarande rookie vid 19 och snart 20 års ålder...det känns helt sjukt! Alltså ragga för en kväll eller så är ju inga problem liksom, där tvivlar jag inte alls på mig själv om, OM inte jag börjar bli intresserad av någon tjej...då låser det sig totalt, då blir jag som ett jävla kassaskåp som inte vågar ta risker för att risken att bli nobbad finns ju där liksom. Om det finns någon hyffsad brud som man går fram till (men som man inte bryr sig om) och snackar med skiter jag oftast, för stunden, fullständigt om jag bli nobbad liksom...det är ju bara att gå till någon annan det. Men det är just det här när det faktiskt bli känslor inblandade som det skiter sig för mig och ärligt har man en Nollprocentig statistik på just detta känner man inte direkt att man har framtiden framför sig heller...
Alternativet med klosteret som jag tar upp finns där eftersom jag också vet att blir jag intresserad av någon så kommer det ju skita sig och det sårar en alltid nå förjävligt...då kan man lika gärna leva ett tryggt celibat-liv som munk så vet man att risken inte finns där iaf....
Usch vilket tragiskt inlägg...men det är lika bra att ni vänjer er ni som läser och fortsätter att läsa för anledningen till att jag har den här bloggen är inte för att skriva grejer som: "Jihoo, Liverpool vann idag, guuuu va lycklig ja blir" och "Idag har det gått jättebra att plugga, wiieeeee"
Gloria victis - Ära åt den besegrade
Jag är väl föfanken så långt ifrån van vid relationer som det bara går i den ålder jag är? :O Jag har aldrig haft ett "seriöst" förhållande med någon tjej liksom...hur ska jag kunna avgöra när jag inte ens vart i den positionen? :P Dessutom när det väl har vart nära att bli något seriöst med någon har jag alltid backat själv eller förstört det för mig själv då jag verkligen inte kan titta på mina egna relationer på ett objektivt sätt. Men anledningen till att folk kommer till mig måste ha med att jag just har vart en åskådare så många ggr då förhållanden har krashat och vart där och försökt hjälpt till och på något sätt få den ena personen att förstå varför hon/han agerar så osv....
Jag har seriöst funderat på två alternativa framtida arbeten....antingen ska jag bli munk på heltid i något kloster i Tibet eller ska jag bli en psykolog utan egna förhållanden...för något annat alternativ ser jag inte. Jag är förjävla kass på att styra upp något själv liksom. Kärlek gör en verkligen blind och om jag iaf kan hjälpa andra till den lyckan så visst liksom...tvekar då iaf väldigt mkt på min egen förmåga.
Att jag tvivlar på min egna förmåga beror på många saker men främsta skälet är väl att jag är ju fortfarande rookie vid 19 och snart 20 års ålder...det känns helt sjukt! Alltså ragga för en kväll eller så är ju inga problem liksom, där tvivlar jag inte alls på mig själv om, OM inte jag börjar bli intresserad av någon tjej...då låser det sig totalt, då blir jag som ett jävla kassaskåp som inte vågar ta risker för att risken att bli nobbad finns ju där liksom. Om det finns någon hyffsad brud som man går fram till (men som man inte bryr sig om) och snackar med skiter jag oftast, för stunden, fullständigt om jag bli nobbad liksom...det är ju bara att gå till någon annan det. Men det är just det här när det faktiskt bli känslor inblandade som det skiter sig för mig och ärligt har man en Nollprocentig statistik på just detta känner man inte direkt att man har framtiden framför sig heller...
Alternativet med klosteret som jag tar upp finns där eftersom jag också vet att blir jag intresserad av någon så kommer det ju skita sig och det sårar en alltid nå förjävligt...då kan man lika gärna leva ett tryggt celibat-liv som munk så vet man att risken inte finns där iaf....
Usch vilket tragiskt inlägg...men det är lika bra att ni vänjer er ni som läser och fortsätter att läsa för anledningen till att jag har den här bloggen är inte för att skriva grejer som: "Jihoo, Liverpool vann idag, guuuu va lycklig ja blir" och "Idag har det gått jättebra att plugga, wiieeeee"
Gloria victis - Ära åt den besegrade
Kommentarer
Trackback
