Då var vi där igen...
...söndagar....en sorgens dag. Tänk om man kunde radera bort denna eviga söndagsångest! Tänk om man kunde banka in i huvudet att söndagar ju faktiskt är en ledig dag, en fri dag, där man kan göra precis vad man vill. Inte ha den där ångesten över att ha en hel arbetsvecka framför sig och istället leva efter klyschan 'fånga dagen' och faktiskt fånga den där dagen som tar upp en sjunde del av ens liv. En sjunde del är mycket tid! Låt oss tänka tanken att man lever i åttio år....räknar man bort dom första tio åren (frågan är om man hade sån söndagsångest dom första tio åren?) så går man alltså omkring i runt tio år av sitt 80-åriga liv med söndagsångest...
....är det värt det? Knappast!
....har jag något svar på att lösa det? Hade jag haft det hade jag inte suttit och skrivit detta blogginlägg.
Man kan ju anta att ett skiftarbete möjligen skulle lösa frågan....måndag till fredag 7-16-jobb (eller halv 7 till tio i 3 för mig) är knappast varierande i alla fall. Men just idag har jag känslan av att inget speciellt är varierande i mitt liv. Det finns så mycket äventyr jag skulle vilja åka på, så många upplevelser som jag skulle vill uppleva men på något sätt har den här lilla gnuttan av falsk trygghet här hemma i Gävle (med jobbet på posten) fått mig att fastna i ett ekorrhjul....ett ekorrhjul jag vill ta mig ur snarast! Jag vill klara av att plugga det jag vill (låter mycket enklare än vad det är), vill jobba mig till det jobb jag söker och leva ett självuppfyllande liv men för tillfället finns inte den orken. Snart känner jag bara att den måste komma. MEN, ett stort men här, jag känner att jag måste känna att jag har den orken och kraften själv och inte att någon annans förväntningar eller förhoppningar tvingar in mig på något för tidigt....det tar bara mer kraft och ork ifrån mig.
Därför är jag sugen på att göra något helt galet.....som kanske att plugga mina år i Australien eller något annat schysst land. Jag tror att Uppsala faktiskt helt enkelt var för nära för att jag skulle klara av det. Detta kanske låter underligt men kanske måste man bara lämna allt hemma för att våga kasta sig ut i något nytt....i Uppsala visste jag att vilken tid än på dygnet det var kunde jag åka hem till mina vänner och min familj. Kanske gjorde det att jag hade taggarna lite utåt mot Uppsala och alla människor där. I exempelvis Australien är jag ju bara tvungen att verkligen knyta nya kontakter för att överleva. Men det är ett stort steg, ett väldigt stort steg som jag ännu inte riktigt är redo att ta. Vad har jag egentligen att klaga på här hemma? Jag har många vänner som jag alltid har kul med och kan lita på....
Slutsatsen tror jag blir att jag måste göra något själv, för min egen skull, för att känna att jag utvecklas och inte stannar och stagnerar här hemma i Gävle. Självförverkligande har alltid varit väldigt viktigt för mig och andra har varit imponerade av mitt sätt att ta tag i saker och ting för att förverkliga mina drömmar. Men numera vet jag att folk i min närhet tvivlar på mig och allra mest tvivlar jag på mig själv, tyvärr. Detta ska jag dock ändra på! Bara nu att jag, Robert och förhoppningsvis Martin troligen åker till Sälen för säsongsjobb kan nog vara en bit på vägen tror jag, i alla fall en bit på vägen bort från Gävle. Det är inte det att jag inte tycker om Gävle, jag älskar Gävle, men jag känner att jag behöver komma bort från stan ett tag nu (för att sen flytta tillbaka förevigt hoppas jag). Eller så behöver det bara hända något positivt och bra här hemma....jag vet inte....
Godnatt!
....är det värt det? Knappast!
....har jag något svar på att lösa det? Hade jag haft det hade jag inte suttit och skrivit detta blogginlägg.
Man kan ju anta att ett skiftarbete möjligen skulle lösa frågan....måndag till fredag 7-16-jobb (eller halv 7 till tio i 3 för mig) är knappast varierande i alla fall. Men just idag har jag känslan av att inget speciellt är varierande i mitt liv. Det finns så mycket äventyr jag skulle vilja åka på, så många upplevelser som jag skulle vill uppleva men på något sätt har den här lilla gnuttan av falsk trygghet här hemma i Gävle (med jobbet på posten) fått mig att fastna i ett ekorrhjul....ett ekorrhjul jag vill ta mig ur snarast! Jag vill klara av att plugga det jag vill (låter mycket enklare än vad det är), vill jobba mig till det jobb jag söker och leva ett självuppfyllande liv men för tillfället finns inte den orken. Snart känner jag bara att den måste komma. MEN, ett stort men här, jag känner att jag måste känna att jag har den orken och kraften själv och inte att någon annans förväntningar eller förhoppningar tvingar in mig på något för tidigt....det tar bara mer kraft och ork ifrån mig.
Därför är jag sugen på att göra något helt galet.....som kanske att plugga mina år i Australien eller något annat schysst land. Jag tror att Uppsala faktiskt helt enkelt var för nära för att jag skulle klara av det. Detta kanske låter underligt men kanske måste man bara lämna allt hemma för att våga kasta sig ut i något nytt....i Uppsala visste jag att vilken tid än på dygnet det var kunde jag åka hem till mina vänner och min familj. Kanske gjorde det att jag hade taggarna lite utåt mot Uppsala och alla människor där. I exempelvis Australien är jag ju bara tvungen att verkligen knyta nya kontakter för att överleva. Men det är ett stort steg, ett väldigt stort steg som jag ännu inte riktigt är redo att ta. Vad har jag egentligen att klaga på här hemma? Jag har många vänner som jag alltid har kul med och kan lita på....
Slutsatsen tror jag blir att jag måste göra något själv, för min egen skull, för att känna att jag utvecklas och inte stannar och stagnerar här hemma i Gävle. Självförverkligande har alltid varit väldigt viktigt för mig och andra har varit imponerade av mitt sätt att ta tag i saker och ting för att förverkliga mina drömmar. Men numera vet jag att folk i min närhet tvivlar på mig och allra mest tvivlar jag på mig själv, tyvärr. Detta ska jag dock ändra på! Bara nu att jag, Robert och förhoppningsvis Martin troligen åker till Sälen för säsongsjobb kan nog vara en bit på vägen tror jag, i alla fall en bit på vägen bort från Gävle. Det är inte det att jag inte tycker om Gävle, jag älskar Gävle, men jag känner att jag behöver komma bort från stan ett tag nu (för att sen flytta tillbaka förevigt hoppas jag). Eller så behöver det bara hända något positivt och bra här hemma....jag vet inte....
Godnatt!
Kommentarer
Trackback
