Trött kille...
Ett par dagars dåliga sömnvanor kostar. Kroppen är trött efter jobb och någon timmes traskande i Valbo. Jag är helt enkelt totalt slutkörd. Trots detta sitter jag här och häckar, eller ja, framförallt funderar. Det är ju trots allt då jag oftast sitter här med en trött ivrighet och fingerdansar på tangenterna.
Att jag är en man med temprament och känslor tror jag de flesta känner till. De senaste dagarna har nog dock varit i det värsta laget. Jag har kastats mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg, livfullhet och trötthet. Märkligt nog kan jag inte samla ihop mina tankar och sammanfatta dem. Tankarna för tillfället är som ett stort pussel i vilket man inte riktigt vet vart man ska börja. Pusslet bygger nog ihop sig per automatik med tiden skulle jag anta.
Som tidigare bygger dock tankarna i mångt och mycket på hur framtiden ska arta sig. Både i den relativa närtiden och den mer avlägsna framtiden. Största skulden för detta virr-varr av tankar ger jag en av mina absolut äldsta och käraste vänner Sebastian. Han gav mig en tankeställare som nästan får en till att fundera på Universums uppkomst och dess storlek. Frågor som "varför blev det så?" och "hur tog livet denna vändning?" poppar upp i mitt huvud. Oavsett promillen alkohol vid tillfället och den totala sanningshalten i hans utlåtande betydde hans ord oerhört mycket för mig. Det gav mig verkligehetsanknytning och en stor portion självförtroende. Den gamla, den oerhört drivande, målmedvetna men samtidigt fruktansvärt naiva Jens ruskade om den nya mer förvirrade och pessimistiska Jens. "Du vet vad du kan (!)", "Vill du något tillräckligt mycket kan du göra/bli precis vad/vem du vill..." uppmanade/uppmanar jag mig själv.
Helt ärligt så vet jag inte om alla av er få läsare på denna blogg har sett den sidan mig, om ni ens kan tänka er att den existerar. Eftersom jag själv inte har kunnat skönja denna sida av mig på länge förstår jag er. Nu har jag dock bestämt mig på allvar att rycka upp mig själv. Den driftiga mannen ska tillbaka. Jag skulle inte kunna leva med mig själv utan att åtminstone göra ett seriöst försök att uppnå de mål och krav som jag ställer på mig själv här i livet. Jag är den personen som Sebastian pratade om, jag vet det och jag ska med viljestyrka bevisa det för mig själv. Så är det bara, oavsett om ni anser att det här var det mest egotrippade blogginlägget i bloggvärldens historia eller inte.
Nu till något helt annat. Måste gratta min vän Adam först och främst för hans 21:a födelsedag men kanske framförallt för hans tvåårsdag utan en droppe alkohol. Det är mycket stort!
Oj, vad jag blir berörd av att se Elton Johns uppträdande med "Candle in the wind" på Prinsessan Dianas begravning. Gåshud!
Att jag är en man med temprament och känslor tror jag de flesta känner till. De senaste dagarna har nog dock varit i det värsta laget. Jag har kastats mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg, livfullhet och trötthet. Märkligt nog kan jag inte samla ihop mina tankar och sammanfatta dem. Tankarna för tillfället är som ett stort pussel i vilket man inte riktigt vet vart man ska börja. Pusslet bygger nog ihop sig per automatik med tiden skulle jag anta.
Som tidigare bygger dock tankarna i mångt och mycket på hur framtiden ska arta sig. Både i den relativa närtiden och den mer avlägsna framtiden. Största skulden för detta virr-varr av tankar ger jag en av mina absolut äldsta och käraste vänner Sebastian. Han gav mig en tankeställare som nästan får en till att fundera på Universums uppkomst och dess storlek. Frågor som "varför blev det så?" och "hur tog livet denna vändning?" poppar upp i mitt huvud. Oavsett promillen alkohol vid tillfället och den totala sanningshalten i hans utlåtande betydde hans ord oerhört mycket för mig. Det gav mig verkligehetsanknytning och en stor portion självförtroende. Den gamla, den oerhört drivande, målmedvetna men samtidigt fruktansvärt naiva Jens ruskade om den nya mer förvirrade och pessimistiska Jens. "Du vet vad du kan (!)", "Vill du något tillräckligt mycket kan du göra/bli precis vad/vem du vill..." uppmanade/uppmanar jag mig själv.
Helt ärligt så vet jag inte om alla av er få läsare på denna blogg har sett den sidan mig, om ni ens kan tänka er att den existerar. Eftersom jag själv inte har kunnat skönja denna sida av mig på länge förstår jag er. Nu har jag dock bestämt mig på allvar att rycka upp mig själv. Den driftiga mannen ska tillbaka. Jag skulle inte kunna leva med mig själv utan att åtminstone göra ett seriöst försök att uppnå de mål och krav som jag ställer på mig själv här i livet. Jag är den personen som Sebastian pratade om, jag vet det och jag ska med viljestyrka bevisa det för mig själv. Så är det bara, oavsett om ni anser att det här var det mest egotrippade blogginlägget i bloggvärldens historia eller inte.
Nu till något helt annat. Måste gratta min vän Adam först och främst för hans 21:a födelsedag men kanske framförallt för hans tvåårsdag utan en droppe alkohol. Det är mycket stort!
Oj, vad jag blir berörd av att se Elton Johns uppträdande med "Candle in the wind" på Prinsessan Dianas begravning. Gåshud!
Kommentarer
Trackback
