Uttömmande...
Likt de senare inläggen jag har skrivit kommer också detta vara djupt. Inte ett glädjepiller direkt....
Igår återvände jag till Uppsala, ni vet staden där jag tillbringade 8-9 månader av mitt liv. Som de flesta av er säkert inte vet bor min bror Jonas där....tillsammans med sambon Johanna och lilla Elvira, min brorsdotter. Den främsta anledningen till att jag for till Uppsala var just för att umgås med min bror (även om jag också fick träffa massa trevliga gamla klasskamrater). Fick i veckan en bra idé om att det var hög tid att åka och hälsa på då när Sverige spelade. Fotboll har liksom blivit lite av den minsta gemensamma nämnaren mellan mig och min bror. Eller ja, det ska väl kanske erkännas att det har det nästan alltid varit men numera är det tyvärr oftast enda gångerna vi hörs. Skickar lite sms då och då när Liverpool (mitt lag) eller Tottenham (hans lag) spelar. Det låter fruktansvärt jag vet, men det är just vad det är också.
Även om jag ofta försökt stöta bort det de senaste åren är detta faktum oerhört jobbigt både för mig och för honom. Väldigt, väldigt jobbigt! Det blir tydligare och tydligare varje gång vi träffas.
En liten parantes bara...kanske är detta inte rätt forum att få ut detta på alls...troligen inte...men jag känner att det hjälper mig mycket.
Sedan barnsben har min bror alltid varit en stor förebild, han som jag alltid har sett upp till, han som aldrig kunde göra något fel. Med risk för att låta lite klyschig var han min idol. Vilket han naturligtvis fortfarande är. Även om jag aldrig har haft avsikten att gå exakt i hans fotspår lär jag ändå aldrig kunna jämföra mig med honom i målmedvetenhet och arbetsvilja. Då har jag inte ens nämnt att han är den intelligentaste personen jag känner.
Förut umgicks vi mycket. Tiden då han skolkade från sin skola i Forsmark bara för att spela Championship Manager med mig gör mig nostalgisk. Detta kunde vi göra i dagar i sträck. Men sedan hände något...han flyttade hemifrån och från att ha haft väldigt bra kontakt gick vi till att knappt ha någon kontakt alls.
Och tyvärr är det nog där vi är idag....även om vi båda får våra infall och idéer för att bättra oss sker det alldeles, alldeles för sällan. Han har sitt liv och jag mitt. Om det kanske låg lite mer ansvar på honom tidigare så känns det som att det ligger mer på mig idag. Det är ju inte svårt att förstå att han har svårt att hitta luckor i sitt schema då han i princip jobbar konstant och dessutom har en egen familj att sköta.
Hur som helst var det väldigt trevligt att få umgås med honom igår i alla fall. Får väl se när det blir nästa gång...inte om alltför lång tid hoppas jag
Jag vill också nämna en till stor förebild för mig. Min kära syster Anna. Våran relation har de senaste åren stärkts mycket. Anna står mig närmast inom familjen, möjligen även närmast av alla. Varje gång jag hamnar i någon slags knipa eller behöver prata om något viktig är det henne jag ringer först. Det känns alltid som att hon förstår mig.
Sedan har hon verkligen imponerat på mig i flera år nu. Hennes drivkraft och framförallt hennes självförtroende i allt hon ger sig in i numera gör mig till en oerhört stolt bror...framför allt med tanke på hur hennes utveckling har varit. Det känns underbart att hon har bevisat för sig själv att hon klarar av så oerhört mycket mer än vad hon själv tidigare trott.
Någon dag hoppas jag att lillasyster Alicia kan se upp till mig, såsom jag ser upp till Jonas och Anna. Personligen känns det som att jag har en bit kvar på vägen tills dess men det kommer.
Nu vill jag naturligtvis citera en låt och vilken kan då vara bättre än Nick Borgen - We are all the winners...den som vi syskon (innan Alicia föddes) sjöng på Mamma och Pappas gemensamma 40-årsfest.
"We are all the winners, we are all the best
Att vi få va tillsamans, det betyder mest
Även om det mulnar och ridån har gått ned
Så har vi ändå vunnit om alla hänger med"
Ojoj, detta var nog det känsligaste inlägget jag någonsin skrivit, inte så intressant för alla läsare kanske, men för mig var det viktigt. Kände verkligen att jag var tvungen skriva ner lite av alla tankar som kretsade omkring i huvudet.
Det gick in i mitt hjärta. Inte krokigt utan pang sa det..
Skriva är en jävligt bra medecin.
Fan va imponerad jag blir när du vågar.
Fortsätt med sånt..
Säker på att det hjälper dig en hel del..
Ha en fin dag
