djensis

Efter ett glatt samtal och några timmars (samtalet var visserligen i fredags men först nu som tankarna slagit in på allvar) förvirrat funderande sitter jag nu framför min nygamla dator med en konfunderad blick. Blicken säger kanske inte så mycket men tankarna där bakom desto mer. "Jens, det är dags att inse att du faktiskt börjar bli gammal nu". Rösten som säger det är varken upprörd eller fördömmande....det är bara fakta. Min utopiska värld med alla nära och kära här hemma i Gävle börjar lösas upp. Min bubbla byggd av gläjde och en känsla av tidlöshet är på väg att spricka.

Själv gör jag mina sista sprattlande försök att hålla fast vid denna dröm...

Så varför denna plötsliga utläggning?

Finns bara en lycklig röst och åtta enkla ord som kan förklara detta...

"Jag tänker aldrig flytta tillbaka till Sverige igen..."

Det var så han uttryckte sig, min allra äldsta vän Sebastian (tillsammans med Robert och Adam då förstås). Sebastian som nyligen, hastigt och lustigt, försvann till grannlandet Norge.

Dessa ord skrämmer mig...orden är nålen som spräcker min bubbla. Mitt huvud fylls av insikter....vi är påväg åt olika håll nu. Ena åker till Norge, ett par stycken till Sälen, några på långresa till Asien och andra stannar hemma. Detta är resor som förevigt kommer förändra våra liv, vare sig vi vill det eller inte.

Tidigare när tanken slagit mig har jag bara förskjutit den...."tänk inte på det, ta det sen..."

Nu är tanken oundviklig. Den träffar och överraskar mig som isberget överraskade kaptenen på Titanic. Vi är inte bättre än några andra, vi lever i samma värld med samma förutsättningar och vi följer vinden likt en fjäder. Totalt utelämnad till små sidospår, till små kastvindar som kan leda oss precis vart som helst....

Kanske ska jag bli religiös?