Tror minsann Liverpool vill ta livet av mig...
Hjärtat pumpar, hjärnan värker och kroppen skriker efter blivit utsatt för ännu ett mordförsök. Efter ännu en 90-, eller egentligen 95-96-minuters kittlande och hotfull pärs har jag gått och blivit till ett asplöv i den allra blåsigaste av höstar. Fram och tillbaka flög jag mellan hopp och förtvivlan, och Benayouns sena 4-4-kvittering till trots, slutade allt i en enda stor besvikelse. Tror minsann Alanis Morissette beskriver känslan på ett hyffsat sätt i Ironic; "...It's a traffic jam when you're already late. It's a no-smoking sign on your cigarette break. It's like ten thousand spoons when all you need is a knife..."
Liverpools anfallsspel har aldrig varit bättre. Utan Gerrard briljerar och fullständigt spelar ut tio utav elva Arsenalspelare på Anfield. Det var bara det att den elfte heter Arshavin, den ryske tsaren. Fyra försvarsmissar, fyra mål av den förre Zenitspelaren och såret, som svider likt ett naket magplask i ett hav av brännässlor, är alldeles för färskt för att undertecknad ska kunna dela ut lovord till ryssen. I det dominerande Liverpool fanns tre spelare som var helt outstanding. Att skriva att Benayoun (hans, utan tvekan, bästa insats i den röda tröjan), Torres (världens giftigaste anfallare?) och Kuyt (ligans bästa kondition och kämparvilja kombinerat med fruktansvärt bra skarvspel i luftrummet) skapade oro i Arsenals försvar i varje anfall vore en underdrift! Helt makalöst spel i och runt straffområdet och Arsenals mittförsvar med Silvestre och Touré har sällan eller aldrig blivit så enkelt överspelade tidigare i sina karriärer som fotbollsspelare.
Som inbitet Liverpool-fan svider den här säsongen något alldeles utomordentligt. Liverpool har bjudit fotbollsvärlden på underhållning som det kommer refereras tillbaka till i årtionden, men någonstans där tappade också Benitez och hans mannar sitt signum med perfektion som ledord. I matchen mot Chelsea syndes tydligt hur försvaret blev lidande på grund den offensiva inställningen (vilket naturligtvis inte hade kunnat skötts på något annat sätt) men trendbrottet från tidigare säsonger sitter inte där. Liverpool har denna säsongen haft en uppsjö av strålande enskilda prestationer som räddat många poäng i slutet på matcherna, men man har också gjort fem till sex stycken avgörande misstag som tyvärr stått laget dyrt. Hade exempelvis inte Reina fumlat in 1-2-reduceringen på Stamford Bridge är jag övertygad om att Liverpool återigen hade spelat semifinal i Champions League senare i år och tre av fyra insläppta idag var individuella misstag som en världsspelare tog vara på.
Så fort mina armar och ben har slutat skaka ska nog ändå jag känna optimism inför framtiden med detta Liverpool-lag. Moralen från tidigare säsonger är minst lika stark och med ett större urval av kreativa och snabba spelare hoppas jag redan på en ligatitel nästa säsong. För även om ordspråket säger att hoppet är det sista som överger människan lär vi väl redan kunna gratta United till seriesegern denna säsong också? Eller ska vi avgöra på övertid som brukligt?
Liverpools anfallsspel har aldrig varit bättre. Utan Gerrard briljerar och fullständigt spelar ut tio utav elva Arsenalspelare på Anfield. Det var bara det att den elfte heter Arshavin, den ryske tsaren. Fyra försvarsmissar, fyra mål av den förre Zenitspelaren och såret, som svider likt ett naket magplask i ett hav av brännässlor, är alldeles för färskt för att undertecknad ska kunna dela ut lovord till ryssen. I det dominerande Liverpool fanns tre spelare som var helt outstanding. Att skriva att Benayoun (hans, utan tvekan, bästa insats i den röda tröjan), Torres (världens giftigaste anfallare?) och Kuyt (ligans bästa kondition och kämparvilja kombinerat med fruktansvärt bra skarvspel i luftrummet) skapade oro i Arsenals försvar i varje anfall vore en underdrift! Helt makalöst spel i och runt straffområdet och Arsenals mittförsvar med Silvestre och Touré har sällan eller aldrig blivit så enkelt överspelade tidigare i sina karriärer som fotbollsspelare.
Som inbitet Liverpool-fan svider den här säsongen något alldeles utomordentligt. Liverpool har bjudit fotbollsvärlden på underhållning som det kommer refereras tillbaka till i årtionden, men någonstans där tappade också Benitez och hans mannar sitt signum med perfektion som ledord. I matchen mot Chelsea syndes tydligt hur försvaret blev lidande på grund den offensiva inställningen (vilket naturligtvis inte hade kunnat skötts på något annat sätt) men trendbrottet från tidigare säsonger sitter inte där. Liverpool har denna säsongen haft en uppsjö av strålande enskilda prestationer som räddat många poäng i slutet på matcherna, men man har också gjort fem till sex stycken avgörande misstag som tyvärr stått laget dyrt. Hade exempelvis inte Reina fumlat in 1-2-reduceringen på Stamford Bridge är jag övertygad om att Liverpool återigen hade spelat semifinal i Champions League senare i år och tre av fyra insläppta idag var individuella misstag som en världsspelare tog vara på.
Så fort mina armar och ben har slutat skaka ska nog ändå jag känna optimism inför framtiden med detta Liverpool-lag. Moralen från tidigare säsonger är minst lika stark och med ett större urval av kreativa och snabba spelare hoppas jag redan på en ligatitel nästa säsong. För även om ordspråket säger att hoppet är det sista som överger människan lär vi väl redan kunna gratta United till seriesegern denna säsong också? Eller ska vi avgöra på övertid som brukligt?
Kommentarer
Trackback
