djensis

Fan va nice alltså =) Idag kommer grabbarna på besök =) Ska bli så jävla kul faktiskt! Dom skulle väl komma vid en 6-tiden så det är ett tag tills dess vilket väl egentligen är bra för mig så jag hinner plugga lite mer. Igår plus en timme idag läste jag ut en bok på 150 sidor =/ Helt sjukt alltså...men kände mig jävligt lättad efteråt dock känns det ganska hårt att veta att jag måste läsa en bok till på 150 sidor till måndag och dessutom har jag läst ett kompendium på bra jävla många sidor...räknade på att allt som allt....med anteckningar och skit har jag alltså till uppgift att läsa 400 sidor till måndag :O Är inte det galet eller vad säger ni? :P Dessutom nu när grabbarna kommer så försvinner i princip två hela dagar med pluggande...Ja, det är inte lätt att plugga på universitet ska ni veta...speciellt inte där intagningen ligger på runt 18.0 :P

haha, men hände en så jävla rolig grej igår när jag och Marcus var och storhandlade :P Vi var på ICA Maxi här och köpte massa varor...för att få plats med allt tog jag två papperskassar (dessutom skulle utköp med i kassarna). Både jag och Marcus funderade iaf hur fan vi skulle klara av att cykla hem med skiten, men hursomhelst gjorde vi ett bra försök och det funkade ganska bra faktiskt även om kassarna åkte in i däcket hela tiden typ. När vi hade kommit en bra bit på vägen hem så tappade jag koncentrationen kort och plötsligt gick ena "handtaget" på ena kassen av och den kommentator som man är lyckades jag i farten få ur mig "Och där gick den första" samtidigt som jag kastade mig framåt för att rädda det andra "handtaget". Naturligtvis hann jag inte utan kassen åkte i backen och alla varor flög åt alla håll och det åkte en bil bakom som fick väja i panik för att rädda mina varor...men det roliga är att när jag inser att det är kassen med mina öl i så är det första jag får ur mig: "Neeeeeeej, mina ööööl" trots att jag har typ mkt dyrare varor i kassen som typ kött och grejer. Självklart när man vänder sig om och tittar bakåt ser jag hur det sprutar öl över hela vägen där och dessutom ser jag ju hur Marcus typ nästan ligger i diket av skratt då han hört mina kommentarer :P Lite svårt att förklara men i den situationen var det iaf. grymt roligt...vi stod och bara skratta i flera minuter där :P 

....och som tur var (för er som undrade), var det bara en öl som det gick hål på...lite drygt var det dock att alla varor luktade öl när man kom hem :P Men vad gör man inte för ett gott skratt? :P hehe

"Veni, Vidi, Vici" ---> "Jag kom, jag såg, jag segrade"
 

...jo, jag har fanken börjat känna mig som en Love-Doctor på senare tid alltså :P Är väldigt ofta folk som frågar mig om hur de ska göra, vad jag tror och sedan vill att jag ska bedöma en relation/en eventuell relation osv...Det är ganska många som tyr sig till mig om sådant. Jag trivs absolut med det, om man kan hjälpa lite så är ju det jättebra liksom men min stora fråga är varför folk frågar JUST mig om sådant?? :O

Jag är väl föfanken så långt ifrån van vid relationer som det bara går i den ålder jag är? :O Jag har aldrig haft ett "seriöst" förhållande med någon tjej liksom...hur ska jag kunna avgöra när jag inte ens vart i den positionen? :P Dessutom när det väl har vart nära att bli något seriöst med någon har jag alltid backat själv eller förstört det för mig själv då jag verkligen inte kan titta på mina egna relationer på ett objektivt sätt. Men anledningen till att folk kommer till mig måste ha med att jag just har vart en åskådare så många ggr då förhållanden har krashat och vart där och försökt hjälpt till och på något sätt få den ena personen att förstå varför hon/han agerar så osv....

Jag har seriöst funderat på två alternativa framtida arbeten....antingen ska jag bli munk på heltid i något kloster i Tibet eller ska jag bli en psykolog utan egna förhållanden...för något annat alternativ ser jag inte. Jag är förjävla kass på att styra upp något själv liksom. Kärlek gör en verkligen blind och om jag iaf kan hjälpa andra till den lyckan så visst liksom...tvekar då iaf väldigt mkt på min egen förmåga.

Att jag tvivlar på min egna förmåga beror på många saker men främsta skälet är väl att jag är ju fortfarande rookie vid 19 och snart 20 års ålder...det känns helt sjukt! Alltså ragga för en kväll eller så är ju inga problem liksom, där tvivlar jag inte alls på mig själv om, OM inte jag börjar bli intresserad av någon tjej...då låser det sig totalt, då blir jag som ett jävla kassaskåp som inte vågar ta risker för att risken att bli nobbad finns ju där liksom. Om det finns någon hyffsad brud som man går fram till (men som man inte bryr sig om) och snackar med skiter jag oftast, för stunden, fullständigt om jag bli nobbad liksom...det är ju bara att gå till någon annan det. Men det är just det här när det faktiskt bli känslor inblandade som det skiter sig för mig och ärligt har man en Nollprocentig statistik på just detta känner man inte direkt att man har framtiden framför sig heller...

Alternativet med klosteret som jag tar upp finns där eftersom jag också vet att blir jag intresserad av någon så kommer det ju skita sig och det sårar en alltid nå förjävligt...då kan man lika gärna leva ett tryggt celibat-liv som munk så vet man att risken inte finns där iaf....

Usch vilket tragiskt inlägg...men det är lika bra att ni vänjer er ni som läser och fortsätter att läsa för anledningen till att jag har den här bloggen är inte för att skriva grejer som: "Jihoo, Liverpool vann idag, guuuu va lycklig ja blir" och "Idag har det gått jättebra att plugga, wiieeeee"

Gloria victis - Ära åt den besegrade

...att det här skiten inte gick att hålla hemligt =/ Får väl använda den här som en offentlig blogg då. Synd på att de förra inläggen var som de var då jag har en enormt stark känsla av att någon som jag inte ville skulle läsa dessa inlägg faktiskt har läst dem. Får väl skylla mig själv...heter djensis som jag gör överallt annars och hade inte tagit reda på att det gick att söka medlemmar på den här sidan.

Aja, den/de som läst mina tidigare inlägg (som nu är raderade) har verkligen fått läst det djupaste skiten alltså...men nu när jag insett detta är det väl bara att sätta en liten censur på hela bloggen. Lite tråkigt kan jag tycka men det löser jag ;)

Idag har då min dag vart väldigt slö iaf...började i skolan vid 9, hade föreläsning till 12 med en lärare som verkade oerhört okunnig och framförallt snackade nå grymt snabbt så kände mig som en sekreterare där ett tag nästan. Efter det gick några grabbar, inklusive mig, iväg och käkade lunch på sthlms nation....det var nice....snackade en hel del om bravaderna i fredags.

Efter lunchen drog vi iväg till akademibokhandeln och köpte kurslitteratur....jag köpte fem böcker och fick betala 1300 för de :O Det kändes rejält i pluskan alltså, riktigt värdelöst faktiskt, men vad gör man inte för att få en schysst utbilding?

Därefter gick jag till min hyresvärd och kollade upp varför jag hade fått ett jäkla besked om att jag inte hade betalt förra hyran då jag själv satt och grejade med det där förra månaden...visade sig att pengarna trots allt inte hade dragits...det känns stabilt med hyra á la 2800 x 2 den här månaden + skuld på 2000 till syster och 3000 till far. Får nog spara på att betala tillbaka till farsan...men jag har en sån snäll och omtänksam far så han förstår =)

Just nu är jag bara jäkligt taggad på att grabbsen från Gävle ska komma hit och hälsa på =) Ska bli jävligt skoj. I samma veva som de hookar upp med mig tänkte de passa på att träffa några tjejer som de träffade på Ayia Napa och det gör ju bara förfesten lite roligare =) Dock sitter jag och funderar på hur i hela friden alla dessa människor ska få plats i mitt övermöblerade studentrum på 19 m2. Hehe, det blir trångt "men finns det hjärterum så finns det skjärterum" som min moster Kicki alltid brukar säga =)

Har ikväll suttit och försökt hjälpt en "msn-kompis" att förstå att hon är värd bättre än någon snubbe hon är intresserad av och detta har fått mig fundera vad det egentligen är som får en att hålla kvar sina känslor så länge för någon person som du vet i slutändan kommer att såra dig....kärleken är helt omöjlig att förstå sig på, det är bara att konstatera...förr eller senare stöter alla på detta problem och jag upplevde det senare vilket definitivt inte göra en klokare på skiten.

Nu har det här inlägget blivit rejält långt känner jag men det är svårt att stoppa då det bara rinner på....för att göra det ännu längre tänkte jag paste(a) in en svensk liten mini-berättelse som jag fick till uppgift att göra i 3:an på gymnasiet. Ganska stolt över den men jäklar vad rädd jag blir för mig själv att jag kan ha sådan fantasi ibland....helt galet.....läs och bli förstummade:

"

En dag bland många

Den tredje april:

Med ett kroppsspråk och ett minspel bortom denna värld kunde man, om man ansträngde sig, skönja ett dussintals skällsord och några kraftiga luftsparkar som var ämnade för mig. Så länge jag minns har jag varit en lättsökt måltavla för dessa simpla försök till både verbala och fysiska attacker. Frågan är om inte jag bör skicka ett tackkort till var och en av dessa "bullies" som mina föräldrar kallar dem? Inser de inte att jag blir starkare och starkare för varje dag som går nu? Ju mer klockan tickar sina tunga, men rena klockslag desto mer säker blir jag på min sak. Datumet är satt till den femte april, om två dagar.
 

?-         Hallå, är du helt blåst eller? Fattar du inte vad jag säger din lilla myra?

Då började jag återigen att snappa upp Tommys tafatta och enkelspåriga vokabulär. Jag valde att inte svara. Jag ville ju inte sjunka till samma låga nivå som han och hans compañeros. Tommy, skolans "buse" och ledare, stod inte ut att bli ignorerad, han ville höra mig svara. När repliken aldrig yttrades blev han förvirrad och desperat. Alla åskådare bakom Tommy, inklusive mig själv framför honom, visste exakt vad som skulle hända. Första slaget, mitt i övre magpartiet avklarades. Min smärta till trots log jag åt honom som om ingenting hade hänt. Han surnade till ännu mer. Likt scenen i filmen "Fight Club" där Edward Norton på ett stolt och hederligt sätt ler åt varje slag han mottar, stod jag emot. Jag blödde från både näsa och mun. En av Tommys jämngamla, 14-årige kumpaner "pallade" inte för trycket. Han hämtade en av skolans vakter borta på "dammsugningen" (ja, skolportarna med metalldetektorer och vakter namnges så bland gemene skolungdom).

Innan vakten infann sig på platsen och hunnit fram för att bryta backade Tommy undan. För första gången på alla dessa år som detta scenario har återupprepats har jag aldrig sett honom förskräckt, förskräckt som en hund på nyårsaftonskvällen när racketer tjuter som mest. Jag njöt. Oj, vad jag njöt. Tre utslagna tänder till trots, flinade jag åt honom som ett girigt barn på julafton. Detta skrämde inte bara Tommy utan även vakten som kom springandes från "dammsugningen". Men efter en stunds stilla tystnad tog vakten, med öknamnet "Butcher", Tommy i armen och bar iväg honom till rektorns kontor. Jag visste att det skulle bli långa utdragna samtal både på tumanhand och i grupp med rektor och lärare den resterande delen av dagen. Ville jag, hade det varit enkelt för mig att förpassa Tommy till andra, sämre skolor, än Princeton highschool i Bel Air, USA. Men det ville jag inte, jag hade större planer än så.

Färdigskrivet den tredje april 23:46 av Anthony Queer, 14 år.

  

Den fjärde april:

Med ett ansikte uppsvullet som en enorm ballong och slagen både gul och blå äntrade jag grindarna vid "dammsugningen". "Butcher" i vaktkuren viskade något till sin kollega och såg förundrat på mig. Jag visste att jag hade att vänta mig långa och konfundersamma blickar på skolgården ifrån Princetons alla adepter. Alla tittade de på mig, som om jag vore något slags utställningsdjur på ett zoo, men ingen vågade närma sig mer än fem meter. De flesta människor hade troligen brutit ihop av ensamhet, men inte jag. Jag var van med situationen och jag hade lärt mig med åren att ensam faktiskt är starkast. Med tron på detta träffades vi igen, Tommy och jag, inne i korridoren vid mitt skåp. Han betedde sig inte som brukligt, han försökte undvika mig och såg chockad ut. Mitt behag efter gårdagen var stort så jag valde att håna honom.

?-         Vad är det med dig? Klarar du inte av att klå upp någon som hånler dig mitt upp i ansiktet samtidigt (?), frågade jag.

Han rusade fram till mig och tryckte upp mig mot ett skåp med min gröna tröjkrage kvävandes mot halsen.

?-         Vet du vad du är? Du är, ta mig i brasan, den sjukaste personen jag har träffat, sade Tommy med darr på rösten.

Innan jag visste ordet av var han bortom synhåll i korridoren. Vid det tillfället tänkte jag att han minsann skulle få äta upp sina ord under den stora dagen imorron.

Senare på kvällen, sade min mor till mig att det var evigheter sedan hon såg mig så lycklig som jag varit de senaste två dagarna. Jag svarade att anledningen till detta skulle hon slås utav under morgondagen.

Färdigskrivet den fjärde april 23:21 av Anthony Queer, 14 år.

  

Den femte april:

Skillnaden med mina anteckningar idag är att jag bara kan anta utgången och inte sammanfatta den som tidigare. Nu är det ynkliga sexton minuter och trettiotvå sekunder kvar tills skolbussen från hållplatsen, tjugofyra meter ifrån mitt hem, avgår. Förhoppningsvis blir denna resa den sista jag tar. Efter en trevlig frukost med föräldrarna vid frukostbordet har jag nu iordningställt mig med en uppiggande och alldeles underbar dusch. Det fattas bara att jag borstar tänderna och allra viktigast packar skolväskan för att vara förberedd till hundra procent. Innehållet i skolväskan är inte detsamma som jag vanligtvis burit i den de senaste två åren som jag haft den i min ägo.
 
I utbyte för skolböckerna ska jag packa ner två stycken Magnum 452 med sextiofyra skott som ammunition. Troligtvis kommer jag inte möta några större problem med att tråckla in dessa på skolområdet eftersom jag, de senaste två veckorna, (nattetid) har grävt en precis och välplanerad gång på skolans bakgård där ingen kommer att få syn på mig. Därifrån kommer jag sedan att ta mig till klassrum 162 där jag har försäkrat mig om att Tommy och hans vänner befinner sig exakt 09:00 för ett uppdiktat, "...obligatoriskt möte om deras framtida studier på Princeton...". Vad som sedan sker där inne låter jag framtiden och stundens hetta utvisa.

Förlåt mig Mor och Far. Tro inte att ni har misslyckats med eran uppfostran av mig. De förtjänade det!

Färdigskrivet den femte april 08:03 av Anthony Queer, 14 år."

VILL MED STORA BOKSTÄVER BERÄTTA ATT DENNA HISTORIA DEFINITIV INTE HANDLAR OM MIG PÅ NÅGOT SÄTT UTAN DET ÄR "PURE IMAGINATION" VILKET NÄSTAN GÖR MIG ÄN MER RÄDD FÖR MIG SJÄLV :P

...och språket är något censurerat med uttryck som exempelvis "ta mig i brasan" för trots allt var ju detta en uppgift till Svenska C.

Gonatt...