Flytten nära...
Tänk att lilla jag ska bli man igen. Jag gillar det. Min senaste utflytt från hemmet varade i 8-9-månader. Uppsala var troligen min livs viktigaste erfarenhet. Som en känguruunge som lämnat mammans pung för första gången. Jag var nyfiken på världen, nyfiken på vad som fanns för mig där ute. Världen kändes stor, kanske lite för stor. Känguruungen ville tillbaka.
Nu är jag tillbaka. Tillbaka till mitt hem och min stad. Gävle kommer alltid förbli mitt "hemma" som så många hemmaemigranter brukar uttrycka det.
Denna flytt är visserligen för en kort, kort tid...det stärker mig....denna flytt är också kort i avståndet till skillnad från sist...det hjälper mig....denna flytt innebär inte heller några känslomässiga krokigheter....det underlättar....
Kom igen, give it a shot.
Ironic - "Stay with me" ger mig lite samma känsla som Flipsyde - "Happy Birthday"
Torres borta...
Trots att ingen fotboll har spelats idag har denna dag varit en fotbollsdag. Allt har kretsat kring fotboll. Bland annat har jag kikat på Ekwall VS Lundh och Laul Calling. En kort inflik bara, vem fasen är Lundh? Jag kan inte i närheten av förstå vad han sitter på sin åtråvärda plats. Tänk så många andra skickliga journalister som hade fått ut så mycket mer av den tjänsten än Lundh! Har han någonsin gett någon reflektion som inte en 45-årig småbarnspappa kunnat sagt bättre?
Imorron inleds kanske den viktigaste veckan hittils för Liverpool mot Wigan hemma. Tre säkra poäng som jag ser det, därefter blir det lurigare. Atletico borta och Chelsea borta. Ajaj, vad det står mycket på spel och vi får klara oss utan Torres! Inte bra, inte bra alls!
Sedan tycker jag fruktansvärt synd om Torres. Han som verkligen har hjärta för sin moderklubb Atletico får inte spela på sin gamla hemmaarena Vicente Calderón. Som han hade blivit hyllad! Det är nästan ett hån mot honom personligen nu när de faktiskt till slut tilläts att spela matchen mot Liverpool på Calderón. Först skulle matchen spelas på en arena 30 mil ifrån Madrid, sen blev Torres skadad och dagen efter får han veta att Atleticos protest hade beviljats...tung dag för honom på onsdag!
Som skrivet...det blir en intressant vecka för oss Liverpoolsupportrar!
Dörrbyte...
Idag har jag varit Mr.Handyman...började med att jobba...dom ringde och väckte mig och frågade om jag ville jobba kvart över 7...alltid typ det sämsta sättet att vakna på men vad gör man inte för att få in lite pengar. Och pengar lär ju behövas....idag gick t.ex. 600 kr till en ny toadörr hos far....en liten brottningsmatch mellan mig och Martin som inte riktigt slutade som det var tänkt.
Ojoj, hade inget riktigt intressant att komma med idag kände jag egentligen. Trött som få och ska nog för en gångs skull innan en arbetsdag lägga mig i tid. Kanske se Cityakuten och sen sova. Nu snackar man med Linda på msn! Det var då inte igår! Hon kommer hem på onsdag...kul! =)
Nä, jag var helt lost på ord idag...hörs
Uttömmande...
Likt de senare inläggen jag har skrivit kommer också detta vara djupt. Inte ett glädjepiller direkt....
Igår återvände jag till Uppsala, ni vet staden där jag tillbringade 8-9 månader av mitt liv. Som de flesta av er säkert inte vet bor min bror Jonas där....tillsammans med sambon Johanna och lilla Elvira, min brorsdotter. Den främsta anledningen till att jag for till Uppsala var just för att umgås med min bror (även om jag också fick träffa massa trevliga gamla klasskamrater). Fick i veckan en bra idé om att det var hög tid att åka och hälsa på då när Sverige spelade. Fotboll har liksom blivit lite av den minsta gemensamma nämnaren mellan mig och min bror. Eller ja, det ska väl kanske erkännas att det har det nästan alltid varit men numera är det tyvärr oftast enda gångerna vi hörs. Skickar lite sms då och då när Liverpool (mitt lag) eller Tottenham (hans lag) spelar. Det låter fruktansvärt jag vet, men det är just vad det är också.
Även om jag ofta försökt stöta bort det de senaste åren är detta faktum oerhört jobbigt både för mig och för honom. Väldigt, väldigt jobbigt! Det blir tydligare och tydligare varje gång vi träffas.
En liten parantes bara...kanske är detta inte rätt forum att få ut detta på alls...troligen inte...men jag känner att det hjälper mig mycket.
Sedan barnsben har min bror alltid varit en stor förebild, han som jag alltid har sett upp till, han som aldrig kunde göra något fel. Med risk för att låta lite klyschig var han min idol. Vilket han naturligtvis fortfarande är. Även om jag aldrig har haft avsikten att gå exakt i hans fotspår lär jag ändå aldrig kunna jämföra mig med honom i målmedvetenhet och arbetsvilja. Då har jag inte ens nämnt att han är den intelligentaste personen jag känner.
Förut umgicks vi mycket. Tiden då han skolkade från sin skola i Forsmark bara för att spela Championship Manager med mig gör mig nostalgisk. Detta kunde vi göra i dagar i sträck. Men sedan hände något...han flyttade hemifrån och från att ha haft väldigt bra kontakt gick vi till att knappt ha någon kontakt alls.
Och tyvärr är det nog där vi är idag....även om vi båda får våra infall och idéer för att bättra oss sker det alldeles, alldeles för sällan. Han har sitt liv och jag mitt. Om det kanske låg lite mer ansvar på honom tidigare så känns det som att det ligger mer på mig idag. Det är ju inte svårt att förstå att han har svårt att hitta luckor i sitt schema då han i princip jobbar konstant och dessutom har en egen familj att sköta.
Hur som helst var det väldigt trevligt att få umgås med honom igår i alla fall. Får väl se när det blir nästa gång...inte om alltför lång tid hoppas jag
Jag vill också nämna en till stor förebild för mig. Min kära syster Anna. Våran relation har de senaste åren stärkts mycket. Anna står mig närmast inom familjen, möjligen även närmast av alla. Varje gång jag hamnar i någon slags knipa eller behöver prata om något viktig är det henne jag ringer först. Det känns alltid som att hon förstår mig.
Sedan har hon verkligen imponerat på mig i flera år nu. Hennes drivkraft och framförallt hennes självförtroende i allt hon ger sig in i numera gör mig till en oerhört stolt bror...framför allt med tanke på hur hennes utveckling har varit. Det känns underbart att hon har bevisat för sig själv att hon klarar av så oerhört mycket mer än vad hon själv tidigare trott.
Någon dag hoppas jag att lillasyster Alicia kan se upp till mig, såsom jag ser upp till Jonas och Anna. Personligen känns det som att jag har en bit kvar på vägen tills dess men det kommer.
Nu vill jag naturligtvis citera en låt och vilken kan då vara bättre än Nick Borgen - We are all the winners...den som vi syskon (innan Alicia föddes) sjöng på Mamma och Pappas gemensamma 40-årsfest.
"We are all the winners, we are all the best
Att vi få va tillsamans, det betyder mest
Även om det mulnar och ridån har gått ned
Så har vi ändå vunnit om alla hänger med"
Ojoj, detta var nog det känsligaste inlägget jag någonsin skrivit, inte så intressant för alla läsare kanske, men för mig var det viktigt. Kände verkligen att jag var tvungen skriva ner lite av alla tankar som kretsade omkring i huvudet.
Dagen har gått i avundsjukans tecken
Idag har varit en jobbig dag. En av de dagarna då jag bara vill gömma mig från omvärlden. En dag där möten med människor i vardagliga situationer upplevs jobbiga. En dag av avundsjuka....
Kylan tränger sig på, mina fingrar (ständigt dessa fingrar) börjar bli blå och stela. Vintern är påväg...
Att frysa är min akilleshäl, min svaga länk. Med kylan kommer fler obehagliga och oönskade attribut. Attribut som jag inte vill kännas vid. Attribut som gör mig svag.
Avundsjuka var det ja. Det är här avundsjukan kommer in! Det är naturligt för oss människor att söka oss till värme när vi fryser. Att frysa fysiskt är en pina, om än uthärdligt, att frysa själsligt är ett helvete. Även när vi fryser själsligt är det naturligt för oss att söka värme, trygghet. Jag har aldrig hittat den värmen och den tryggheten jag har sökt så girigt efter. Den har aldrig kommit till mig. Vad det egentligen beror på har jag frågat mig många gånger men aldrig hittat något svar på. Det är frustrerande att se andra hitta den värmen, den tryggheten.
Mitt huvud suktar, mitt hjärta är likt en borg nästintill ogenomträngligt och robust. De höga väggarna har stoppat många "fiender" som närmat sig, "fiender" som varit nära på att ta sig in men som antingen fallit ner klättrandes upp för muren eller fullbordat klättringen, tittat ner i borgen och sedan flytt både borg och fält.
Att frysa var det ja....
Orginal Leonard Cohen - Hallelujah
"well, maybe there's a god above
but all i've ever learned from love
was how to shoot somebody who outdrew you
it's not a cry that you hear at night
it's not somebody who's seen the light
it's a cold and it's a broken hallelujah"
Kort inlägg för bloggandets skull...
Tanken med inlägget var i alla fall att jag tänkte kommentera Jonas Brothers....ni veta dom tre oskulderna från USA =P haha...nämen tydligen bär dom någon slags kyskhetsring som betyder att dom inte tänker ha sex innan äktenskap....PR-trick? Britneys Spears i unga år påstod ju också att hon var oskuld....
jaja, det var inte min poäng...min poäng var att jag har blivit beroende av låten "When you look me in the eyes"....
Satt och tänkte...varför tycker jag om den här låten egentligen? Det är ju den där typiska barn-till-vuxenrösten som dom sjunger med....trodde jag hade vuxit ifrån sånt...men jag tycker fan det är grymt märkligt nog. Men anledningen att jag tycker om det ändå måste vara att jag blir nostalgisk från Hanson-tiden....om man tänker efter är ju dessa bröder en senare kopia av Hanson bröderna ju!
Sen vill jag också skicka in en tistel till tidningen! En tistel till Gefle Dagblad och Arbetarbladet för att dom utnyttjar människor i sorgens tider! Hasses far har gått ut tiden och då måste man ju naturligtvis fixa dödsannonser i lokaltidningar. Hade någon frågat mig innan vad det kostade hade jag gissat på 200-300 kronor kanske....men i helvete heller....mer än 4700 kronor gick det på! För två dödsannonser! Det är ju fan skandal...snacka om att utnyttja människor som redan har det tufft! Jag tycker det är helt sjukt faktiskt!
Det vore faktiskt intressant att skicka in en tistel om det till tidningarna....se vad svaret blir...det kan nog faktiskt skapa en del debatt!
Förresten Adam, du som jag vet är en trogen läsare...vill bara fråga om du kommer ihåg när vi bodde ute i husvagnen med farsan och jag tror min syster Anna och hennes kompis Mickan var med. Då när vi var i Marma och campade och vi spelade sönder den där Hanson-skivan...Vi kanske gick i 4:an eller nått? Ah, underbara tider i alla fall =) Kul att minnas efter så många år =)
Människan är elak!
För någon minut sedan läste jag bland det värsta, grymmaste, elakste och mest ohumana jag någonsin läst...
I Derby (en typisk engelsk arbetarklassstad) tog en 17-åring livet av sig av hjärtesorg....han hoppade från 17 eller om det var 18 meter hög byggnad/ställning. Visst tänker ni, det är fruktansvärt, det händer varje dag men det var väl ändå inget speciellt med det (förövrigt smaklöst att skriva om händelsen på detta sätt eftersom jag verkligen tycker dte är fruktansvärt)?
Nu kommer vi till själva saken...
17-åringen stod uppe på en ställning i över tre timmar och polisen försökte övertyga honom att inte fullfölja det tanken var från början då han klättrade upp. Det var bara det att det hade hunnit samla sig en stor folkmassa i närheten av platsen som iakttog hela förloppet. Enligt vittnesuppgifter ska det då en grupp ungdomar börjat ropa till den förtvivlade killen att hoppa..."uppmuntra" honom genom att skrika "Jump, jump" likt en hejaramsa.
Jag fick en klump i halsen när jag läste det här! Det slog det mesta faktiskt. Jag blir fan rädd för oss människor....vad är vi för några? En spontan analys av det hela är att...jo, visst fan kan man skylla det här på TV-Spelen? Journalisten som skrev att artikeln hade också intervjuat en biskop som också sa det...."De stod och ropade på honom och det verkade nästan som att de trodde de befann sig i ett TV-program."
Folk förstår nog kanske inte konsekvenserna av sitt agerande ibland och nog fan hoppas jag att dessa idioter till människor får psykiska men för en lång, lång tid som Håkan Hellström hade uttryckt det.
Det var bara igår som en annan händelse förfärade mig....här hemma i Sverige (!), även i vårt lilla näste! "Supportrar" till antingen Helsingborg eller Malmö överföll en kvinnlig tågchaufför och tuttade på en smällare i munnen på henne. Jag blir stum....
Är jag förvånad? Oroväckande inte. Är jag förfärad? Självklart. Kan jag lösa det? Troligen inte!
Vart är människan på väg?
