djensis

Titta på rubriken ovan och du inser ganska snabbt vad det handlar om va? Detta släkte som kallas kvinnor....

Dom finns där överallt vartän du vänder dig och du vänder dig gärna för att glutta men kom ihåg, glutta inte för länge. Låt dom inte komma för nära. Likt änglar seglar dom fram och förför dig, likt djävulen själv spottar dom på ditt lik när dom har tröttnat på dig.

Okej, lite skev bild av det kvinnliga könet kanske men det finns en sanning i detta och det är att dom är farliga men samtidigt bräckliga. Du ska inte behandla kvinnor som du själv vill bli behandlad....du ska behandla dom bättre.

Det var årets första läxa mina barn. Ni kvinnor får lyssna på Daniel Powters visdomsord och inse att det troligen faktiskt var "The best of him". Tänk på det....

http://www.youtube.com/watch?v=70yiDnkqpHQ

Nu sitter man här och väntar på att folket ska komma....ska bli förjävla kul faktiskt. Kan bli allt emellan 20 till 30 personer här hemma i vår nystädade lägenhet. Kul med mycket folk men roligast är ändå att två av mina äldsta vänner Sebbe och Olle ska komma. Man har ju faktiskt saknat dom där två filurerna!

Sedan spelar jag faktiskt också "Fulla för kärlekens skull" i Martins ära....viktig stämningshöjare såhär inför alla människors dräggiga intåg.

Blir inte längre än så här nu...förutom att jag vill hänvisa till mitt förra inlägg jag skrev...vettigt inlägg som kanske lät väldigt bittert (som det också var) men oerhört ärligt!

Ha en bra kväll =)

Har bara en fråga....varför i hela fridens namn ska folk lägga sig i vad andra folk äter och inte äter? Jag blir faktiskt ärligt talat less på att behöva förklara för människor, varenda jävla gång också (ingen verkar komma ihåg det heller), att jag faktiskt inte äter smör, ost, leverpastej eller vad det nu än kan vara på en smörgås. Eller att jag inte tycker om julskinka eller smörgåstårta (även detta med att jag varken har senap eller ketchup på korv)....

Det tycks störa människor något alldeles fruktansvärt. För det har ju verkligen med dem att göra vad jag äter för något? De vanligaste kommentarerna är följannde:

"Men gud, äter du inte smör på mackan, gud vad torrt..."

"Men har du smakat det på senare år då?"

"Du är kräsen..."

"Ska du inte testa då?"

"Men du måste ju äta pojk..."

Nu är jag trött....så väldigt trött.

Ni kan tänka er att jobba på posten dessa dagar med alla julkort cirkulerandes...det är väl, tja, intressant för att försöka se det ur en mer positiv synvinkel. Men pengar, ja det tjänar jag i alla fall.

Disken står i en hög här utanför och jag vet att jag bör ta tag i den men orken finns inte där idag. Omgående efter jag slutat mitt dagsverke vid halv 5 idag blev det en joggingtur runt Sätra här för mig. Känner mig riktigt stolt faktiskt. Så oerhört skönt och så oerhört rogivande. Endorfiner, ja det är ta-mig-tusan bättre än sex (eller kombinerar man dem). Men trots allt är nog Endorfiner den enda drog som jag såhär på rak hand tycker att mänskligheten verklígen behöver (förutom smärtstillande och liknande men det hör inte hit).

Därefter bar det stresseliga iväg till min kära gamle mormor och hennes Arne i Bomhus...blev lite mackor och allmänt tjöt där. De blir ju så glada när man kommer förbi och hälsar på. Det sker tyvärr inte alltför ofta.

Morgondagen då? Ja, imorron ska alla, notera, alla julklapparna inhandlas. Sedan tänker jag även föreslå för Robert att vi julstädar hela lägenheten här, så vi kan vara nöjda och belåtna när vi försvinner iväg på julaftonsmorgonen. Har dock på känn att det blir en tuff dag.

Om ni har missat det så är det i alla fall dagen före dagen före dopparedagen...

Det var länge sen allt kändes så tungt....

Det är ingen sen söndagsångest på en måndag, det är verkligt, det är djupt. Arbetsdagen var den längsta någonsin.

Helt omöjligt att förklara här på någon timme eller två. Det är alldeles för invecklat och komplicerat för att kunna återge med några korta rader.

Näe, ingen idé....på med en mörk och dunkel gråtfilm så mår man för stunden bättre...

Efter en mycket trevlig, men också mycket märklig helg var jag idag och hade första adventsfirande hemma hos mamma. Trevligt att träffa en hel del av min stora släkt. Men usch, jag fick ont i mitt hjärta idag.

Marianne, Hasses mor och Martins farmor kan vara en av de mest generösa och snällaste människor jag någonsin har träffat. Hon som precis har gått igenom stor sorg när hennes man Rune dog, tänkte ändå på mig och gav mig en sen födelsedagspresent. En chokladkaka och 300 kronor. Även om jag var väldigt nöjd över gåvorna så betydde just i detta fallet symboliken så oerhört mycket mer för mig. Det berörde mig.

Sedan gick jag över till far min och umgicks lite med honom och min kära syster Alicia. Alicia hade varit på skyltsöndagen (visst var det väl det?) på stan och spelat på chokladhjul med sin kompis Josefine. När jag öppnade dörren för henne såg jag bara hur ögona lyste....hon hade vunnit två stora chokladkartonger på två försök. Var länge sedan jag såg någon så lycklig.

Genom hela sitt än så länge relativt korta liv har syster min också alltid varit oerhört generös och givmild med allt....detta visade hon återigen idag då hon gav hälften av sin choklad till kompisen Josefine...hur många 11-åringar skulle göra samma sak?

Dock tyckte jag lite synd om henne....hon har tydligen godisförbud nu. Stackarn får ju inte äta godis så innan hon får äta godis igen så lovar jag att hon redan bjudit bort all sin choklad...pappa är nog inte sen på att tacka ja misstänker jag...

Livet är som att vara skitnödig - påträngande och jobbigt - men ändå rätt skönt ibland.

Churchill vs. Lady Astor

Lady Astor: "Herrn är ju full!"

Churchill: "Ja det må hända, men ni är ful och imorgon när jag är nykter är ni fortfarande ful!"

Då och då kommer den tillbaka den där ångesten. Vad vill jag göra med mitt liv, vad ska jag bli när jag blir stor (är man liten när man är en dag ifrån att fylla 21 år?)? Trots vetskapen om att jag inte är ensam i denna ångestfyllda djungel av möjligheter förmår jag mig inte att lugna ner mitt lilla hjärta. Kommentarer som "Det kommer naturligt när du blir äldre.." och "Med tiden kommer du komma underfund med vad du vill bli..." har ständigt ljudit i ens närvaro. Problemet för mig är att jag aldrig har tagit till mig dessa (om man nu ska det?). För mig har det ju alltid varit självklart. Från början var det fotbollsproffs (lyckligt ovetande om min "otalang" fram till 13-14-års ålder), sedan fotbollstränare (det sprudlar inte direkt av välbetalda jobb på arbetsmarknaden) och därefter sportjournalist. Detta har förefallit väldigt naturligt för mig då jag har skrivit för sporten på båda Gävles lokaltidningar och dessutom fortfarande anser mig ha talang för det.

Problemet med journalistiken är att utbildningen som jag vill in på har väldigt höga antagningspoäng. Visst skulle jag komma in efter ett antal försök men det har jag inte tålamod för. Dessutom har jag funderat lite kring detta stressiga och vandrande arbete. Hur länge kommer jag vilja arbeta med det då? Med familj och barn i framtiden (ja, även jag har de vanliga Svenssonplanerna) är jag då villig att arbeta sent på kvällarna och vara borta från familjen i dagar/veckor? Jag är rädd för att jag inte är det.

Så nu står jag här...vad vill jag bli? Författare? Mäklare? Ekonom? Egen företagare? Ja, jag vet inte och det stör mig.

Igår natt surfade jag därför runt lite bland kurser på Gävle Högskola och Uppsala Universitet. Vill läsa något som verkligen intresserar mig. Blir troligen psykologi som kanske är det mest intressanta jag vet. Hört att det bara är psykopater som blir psykologer, det borde nog passa mig. Skämt åsido är ämnet psykologi väldigt intressant men yrket vet jag inte om det tilltalar mig speciellt mycket faktiskt. Men tror samtidigt att det kan vara ganska utvecklande och definitivt vara något extra som kan intressera framtida arbetsgivare åt vilket håll det än slutar....

Bara jag blir rik så....