djensis

Dagarna har varit smockfulla den senaste tiden. Dagarna som jag mestadels spenderat med en av mina äldsta vänner Robert. För det är ju faktiskt ett faktum nu, vi är sambos. Det känns bra! Vårat hem har kommit att bli ett härbärge, men jag trivs. Vill jag vara ensam är det bara att göra som jag gör nu, sätta mig i min ensamhet på rummet och bara vara.

Det är viktigt för mig det där, det där med ensamhet....jag tror jag är sådan människa som behöver mycket egen tid att sitta och fundera och filosofera. Detta kan låta konstigt men det som är skönt nu är att jag känner att det går att kombinera detta. Min vänner sitter där ute i sofforna och kikar på Vänner medan jag sitter här i min ensamhet, vill jag umgås är det bara att ta några steg så får jag även det.

Något mer som är positivt är att jag för tillfället, jag vet ju inte hur länge det håller, har fått lite extra glöd och sug efter att laga mat. För det har jag faktiskt vart ett intresse förut. Jag tycker det är mycket roligare och mer inspirerande att laga mat till fler personer än bara mig själv. Det blir jag faktiskt glad över.

I musikväg har mycket ändrats de senaste dagarna....för tillfället sitter jag och lyssnar på Celine Dion med "O Holy night" och innan det Josh Groban "You raised me up". Det får mig att rysa, vilken kraft dom har. Samma den melankoliska känslan av Enya, helt underbart!

Sedan får vi inte förglömma Rihanna med T.I "Live your Life", Guru josh project med "Infinity 2008" och Kate Perry "Hot N Cold"....

Nu bör jag lägga mig ifall någon av cheferna ringer imorron och väcker mig om jobb....ska bättra mig med bloggandet nu i alla fall. Har lite mer tid över åt det igen nu....

"Per Aspera ad Astra"

Trots att ingen fotboll har spelats idag har denna dag varit en fotbollsdag. Allt har kretsat kring fotboll. Bland annat har jag kikat på Ekwall VS Lundh och Laul Calling. En kort inflik bara, vem fasen är Lundh? Jag kan inte i närheten av förstå vad han sitter på sin åtråvärda plats. Tänk så många andra skickliga journalister som hade fått ut så mycket mer av den tjänsten än Lundh! Har han någonsin gett någon reflektion som inte en 45-årig småbarnspappa kunnat sagt bättre? 

Imorron inleds kanske den viktigaste veckan hittils för Liverpool mot  Wigan hemma. Tre säkra poäng som jag ser det, därefter blir det lurigare. Atletico borta och Chelsea borta. Ajaj, vad det står mycket på spel och vi får klara oss utan Torres! Inte bra, inte bra alls!

Sedan tycker jag fruktansvärt synd om Torres. Han som verkligen har hjärta för sin moderklubb Atletico får inte spela på sin gamla hemmaarena Vicente Calderón. Som han hade blivit hyllad! Det är nästan ett hån mot honom personligen nu när de faktiskt till slut tilläts att spela matchen mot Liverpool på Calderón. Först skulle matchen spelas på en arena 30 mil ifrån Madrid, sen blev Torres skadad och dagen efter får han veta att Atleticos protest hade beviljats...tung dag för honom på onsdag!

Som skrivet...det blir en intressant vecka för oss Liverpoolsupportrar!

Idag har jag varit Mr.Handyman...började med att jobba...dom ringde och väckte mig och frågade om jag ville jobba kvart över 7...alltid typ det sämsta sättet att vakna på men vad gör man inte för att få in lite pengar. Och pengar lär ju behövas....idag gick t.ex. 600 kr till en ny toadörr hos far....en liten brottningsmatch mellan mig och Martin som inte riktigt slutade som det var tänkt.

Ojoj, hade inget riktigt intressant att komma med idag kände jag egentligen. Trött som få och ska nog för en gångs skull innan en arbetsdag lägga mig i tid. Kanske se Cityakuten och sen sova. Nu snackar man med Linda på msn! Det var då inte igår! Hon kommer hem på onsdag...kul! =)

Nä, jag var helt lost på ord idag...hörs

Likt de senare inläggen jag har skrivit kommer också detta vara djupt. Inte ett glädjepiller direkt....

Igår återvände jag till Uppsala, ni vet staden där jag tillbringade 8-9 månader av mitt liv. Som de flesta av er säkert inte vet bor min bror Jonas där....tillsammans med sambon Johanna och lilla Elvira, min brorsdotter. Den främsta anledningen till att jag for till Uppsala var just för att umgås med min bror (även om jag också fick träffa massa trevliga gamla klasskamrater). Fick i veckan en bra idé om att det var hög tid att åka och hälsa på då när Sverige spelade. Fotboll har liksom blivit lite av den minsta gemensamma nämnaren mellan mig och min bror. Eller ja, det ska väl kanske erkännas att det har det nästan alltid varit men numera är det tyvärr oftast enda gångerna vi hörs. Skickar lite sms då och då när Liverpool (mitt lag) eller Tottenham (hans lag) spelar. Det låter fruktansvärt jag vet, men det är just vad det är också.
 
Även om jag ofta försökt stöta bort det de senaste åren är detta faktum oerhört jobbigt både för mig och för honom. Väldigt, väldigt jobbigt! Det blir tydligare och tydligare varje gång vi träffas. 

Idag har varit en jobbig dag. En av de dagarna då jag bara vill gömma mig från omvärlden. En dag där möten med människor i vardagliga situationer upplevs jobbiga. En dag av avundsjuka....

Kylan tränger sig på, mina fingrar (ständigt dessa fingrar) börjar bli blå och stela. Vintern är påväg...

Att frysa är min akilleshäl, min svaga länk. Med kylan kommer fler obehagliga och oönskade attribut. Attribut som jag inte vill kännas vid. Attribut som gör mig svag. 

Avundsjuka var det ja. Det är här avundsjukan kommer in! Det är naturligt för oss människor att söka oss till värme när vi fryser. Att frysa fysiskt är en pina, om än uthärdligt, att frysa själsligt är ett helvete. Även när vi fryser själsligt är det naturligt för oss att söka värme, trygghet. Jag har aldrig hittat den värmen och den tryggheten jag har sökt så girigt efter. Den har aldrig kommit till mig. Vad det egentligen beror på har jag frågat mig många gånger men aldrig hittat något svar på. Det är frustrerande att se andra hitta den värmen, den tryggheten.

Mitt huvud suktar, mitt hjärta är likt en borg nästintill ogenomträngligt och robust. De höga väggarna har stoppat många "fiender" som närmat sig, "fiender" som varit nära på att ta sig in men som antingen fallit ner klättrandes upp för muren eller fullbordat klättringen, tittat ner i borgen och sedan flytt både borg och fält.

Att frysa var det ja....

För någon minut sedan läste jag bland det värsta, grymmaste, elakste och mest ohumana jag någonsin läst...

I Derby (en typisk engelsk arbetarklassstad) tog en 17-åring livet av sig av hjärtesorg....han hoppade från 17 eller om det var 18 meter hög byggnad/ställning. Visst tänker ni, det är fruktansvärt, det händer varje dag men det var väl ändå inget speciellt med det (förövrigt smaklöst att skriva om händelsen på detta sätt eftersom jag verkligen tycker dte är fruktansvärt)?

Nu kommer vi till själva saken...

17-åringen stod uppe på en ställning i över tre timmar och polisen försökte övertyga honom att inte fullfölja det tanken var från början då han klättrade upp. Det var bara det att det hade hunnit samla sig en stor folkmassa i närheten av platsen som iakttog hela förloppet. Enligt vittnesuppgifter ska det då en grupp ungdomar börjat ropa till den förtvivlade killen att hoppa..."uppmuntra" honom genom att skrika "Jump, jump" likt en hejaramsa.

Jag fick en klump i halsen när jag läste det här! Det slog det mesta faktiskt. Jag blir fan rädd för oss människor....vad är vi för några? En spontan analys av det hela är att...jo, visst fan kan man skylla det här på TV-Spelen? Journalisten som skrev att artikeln hade också intervjuat en biskop som också sa det...."De stod och ropade på honom och det verkade nästan som att de trodde de befann sig i ett TV-program."

Folk förstår nog kanske inte konsekvenserna av sitt agerande ibland och nog fan hoppas jag att dessa idioter till människor får psykiska men för en lång, lång tid som Håkan Hellström hade uttryckt det.

Det var bara igår som en annan händelse förfärade mig....här hemma i Sverige (!), även i vårt lilla näste! "Supportrar" till antingen Helsingborg eller Malmö överföll en kvinnlig tågchaufför och tuttade på en smällare i munnen på henne. Jag blir stum....

Är jag förvånad? Oroväckande inte. Är jag förfärad? Självklart. Kan jag lösa det? Troligen inte!

Vart är människan på väg?

Den digitala klockan står på 01:50 nu när jag påbörjar detta inlägg. Inga speciella tankar idag egentligen, tänkte bara berätta om min mycket trevliga dag.

Sov ut och kände mig oerhört positiv när jag vaknade eftersom min visdomstandjävel äntligen kändes mycket bättre. Efter detta konstaterande hällde jag i mig den resterande nyponsoppan (som jag har levt på sen i måndags) och tog mig en rask och mycket skön promenad med Robert upp till Hemlingby och tillbaka. Det var en bra och behaglig start på dagen. Efter det vart det också den sista burken av viktväktarnas glulaschsoppa (den var billigast). Väldigt gott faktiskt....borde ni testa som en rätt enkel och billig lunch.

Därefter kom ett mycket trevligt och glädjande telefonsamtal från Martin (Murtah) som frågade om "vi inte skulle leka?". Det tyckte jag var en mycket god idé så då gav jag förslaget att vi skulle traska ner på stan och kika på en jacka (eller rock som Hasse insisterade på att det var) åt mig....om ni inte har märkt det och blivit förblindade av det vackra vädret på dagarna så är det faktiskt fruktansvärt kyligt och kallt på nätterna numera.

Efter att ha vart in i de flesta av "mina" butiker slutade det med att vi "vågade" oss in på Klädpiraterna...detta är ett stort steg för mig förstår ni! Till min förvåning kostade kläderna där inne knappt något mindre än i "de vanliga butikerna" så raskt sprang därifrån in till HM. Där hittade jag nästan en kopia av min gamla rock dock att den här var 1200 kronor billigare....självklart slog jag till! Mycket nöjd över mitt köp förövrigt!

Blev även ett gäng kallingar och en halsduk, en halsduk som dock min uppmärksamma mamma hemma lade märke till att hon i kassan inte hade tagit bort larmet på! Attans bananer! Klant-kassörska! Om jag inte vill ha färg på min fina halsduk måste jag bege mig till HM imorron också och få dom att ta bort den....dock lite orolig för det ska pipa, vet inte varför det inte gjorde det när jag gick igenom idag? Hade hon avlarmat det tro? Även fast själva grejen är kvar? Äh, jag vet inte hur det där funkar.

Jaja, efter det så beslutade jag och Martin oss för att köpa pizza på Alps Pizzeria, som förövrigt troligen har Gävles bästa pizzor. Det var väldigt, väldigt gott då den var min första fasta mat sen i söndags. Nyponsoppa, Gulaschsoppa och glass har ju varit min föda de här dagarna. Det tog dock halva tiden för Martin att käka upp sin pizza....jag måste fortfarande ta väldigt småbitar och koncentrera mig ganska mycket för att inte tugga på fel sätt.

Efter det bar det hem till Martins lya där jag fick träffa hans 11 veckor gamla kattunge...hehe, de är bra söta när dem är små katter! Sen gick vi upp en trappa med katten till Neff och hans fästmö (låter inte det väldigt uråldrigt?) Linda och umgicks lite med dem. Fick även åka med Neffs nya pärla...en Mazda från 2008....jäkligt fräsch och ett jävla tryck i den...skulle nog fan knappt våga köra den!

Vi kikade även på idol och efter det körde Martin hem mig. Blev hemma en liten kortis innan Ante och Robert hämtade upp mig och tog en liten tur....slutade med att vi kikade på någon skum film med Colin Farell hemma hos Ante....rätt komisk faktiskt!

Och nu, nu sitter jag här och klockan har nu hunnit blivit 02:16....

Väldigt onödigt inlägg må hända men jag orkade inte bara gå och lägga mig....nu blir det nog till att läsa lite sportmagasinet! Imorron när jag vaknar upp har jag en ny dag framför mig som jag antar kommer vara rätt lik gårdagens....en promenad och besöka stan...

Sov sött min änglar! =)

Tjingeling!

Det verkar uppenbarligen så...folk håller reda på mig. Besökarna här på bloggen har dubblats ungefär sju gånger om nu när vi kommit hem från Magaluf.

Magaluf ja...det var grymt! Sol i princip hela tiden och bara umgås med polarna. Nä, det var jag värd! Problemet är bara att jag känner att jag mycket väl kan vara värd 2-3 veckor till åtminstone....vill verkligen inte hem till ett kallt och trist Sverige. Även om jag verkligen trivs här i Gävle och Sverige så känns allt väldigt slentrian...samma mönster och samma rutiner. Det livet är ingenting för mig just nu känner jag. Jag vill se saker, upptäcka saker och bara känna att jag lever utan massa krav och förväntningar...

Jaja, jag är inte missnöjd med något speciellt eller så...är bara nyfiken på nya erfarenheter och nya möjligheter.

Ikväll blev det till att gråta i alla fall! Jag, Mamma och Hasse kikade på den gamla klassikern "Pay it Forward" eller "Skicka vidare" som den heter på svenska. Helt seriöst har jag sett den 8-9 gånger minst och varje jävla gång fäller jag tårar i slutet....det är bara så sjukt känslomässigt slut på den. 

Ja, det var bara en väldigt kort uppdatering om mitt liv såhär strax efter midnatt en söndag. Nästa gång jag skriver misstänker jag att det snarare blir lite mer funderingar och frågor kring intressanta saker...tjingeling! 

Inatt bär det iväg....Magaluf...som jag har längtat...som jag har tyckt att den här resan kommit perfekt! Det finns liksom inget att klaga på, livet rullar på som det ska och problemen hopar sig inte direkt. De här resan känns därför väldigt läglig. Men som vanligt i mitt liv får allting liksom inte vara för perfekt, man måste ju veta att man lever liksom....feber och en jätteförkylning är min uppladdning inför Magaluf! Inte första gången heller som jag blir sjuk när det händer något speciellt....det känns mer som en vana än en ovana.

Men men, jag ska inte gräva ner mig för det, det går över! Det löser sig sa tanten som sket i vasken! =)

Jaja, nu måste jag packa resväskan min! För, som sagt, Magaluf hägrar =)

Att skriva att Lars Winnerbäck dunkar i högtalarna vore helt fel....jag skulle nog beskriva det som att han sträcker ut en hand och klappar mig på ryggen...han säger: "Det här löser sig ska du se...."

Att jag ens skriver detta förvånar mig. Om Ulf Lundell hyllar brännvin och öppna landskap hyllar Lars Winnerbäck (jo, de brukar jämföras dessa två) ironi och ensamhet. Men han gör det så bra den där rödhåriga, skäggiga mannen från Linköping. Att lyssna på Lars Winnerbäck är för mig jämförelsevis som att beskåda en sprakande eld en ruggig och kall höstkväll. Eller möjligen att höra och försvinna in med både blicken och tankarna i en forsande bäck som skruvar sig ner för en svagt lutande stensluttning. Du vet att världen väntar där utanför men just då, just i den stunden, existerar inget annat än bara du och dina tankar. Dina tankar som för en gångs skull sakta och successivt bearbetas ner till de minsta beståndsdelarna. Här existerar ingen tid. Här existerar bara du.

Detta är healing och terapi för mig. Själslig rening tror jag de rätta orden är....

Alla människor behöver de här stunderna. Såväl den vilsna och nyss fyllda tonåringen som den livströtta farmorn vars enda livsgnista och glädje existerar i ögonen på hennes oskuldsfulla och livsbejakande barnbarn. Jag skiljer mig naturligtvis inte från mängden. Lars Winnerbäck är bara ett av många sätt för mig att nå till den känslan. 

Intressant är hur vi alla har fullständigt olika sätt att komma dit. Kanske är det för tonåringen naturligt att försvinna in i Slipknots obscena och skrikiga värld medan farmorn kanske endast är i behov av ett par sticknålar, lite garn och en bekväm sittplats. Egentligen är inte det ens betydelsefullt att sia om. Det som är viktigt är att var och en tar sig tid att rensa sina tankar för sig själv. Det kan inte ens psykologer och vänner hjälpa dig med....